R.I.P. Inatct

idag kom den dagen som vi egentligen vetat skulle komma snart. Ville inte att den skulle komma bara, aldrig någonsin. Men vill inte att han ska ha ont, o det har han inte längre. Är så jobbigt bara, gråter.
Saknar honom, det går egentligen inte att säga hej då på ett bra sätt eller göra det tillräckligt. satt hos honom igår, visste redan då så natten till idag gav inte särskillt mycket sömn.
Men detta var han värd, så mycket som han gett oss så var detta det minsta vi kunde ge honom när han hade ont. Försöker tänka på allt positivt vi varit med om, hur bra han fick det hos oss tillslut efter all träning o tävling som yngre. Han ville alla väl, han tog hand om sin flock in i det sista och fick iaf se Mallous Hope komma till världen, vilket jag vet är något utav det bästa han vet, han har varit som en pappa för indi hela tiden vilket han blev till Hoppsan nu oxå.

Han fick gå ut en liten sväng med holly imorse o beta, undrar hur dom skulle vilja säga hej då?!
Jag tror ändå att han visste, o att han tyckte det var okej, han har alltid varit så klok.
Saknar honom bara, han ska ju vara där i sin stora box, han ska vara där i hagen o se till så alla är snälla mot varandra. Vill inte gå ner i stallet, vill inte ta in dom ikväll utan att han springer med in i stallet. Vill inte att mamma ska vara ledsen.
Men nu är han tillsammans med Reggie, dom kan ta hand om varandra.
När han kommer hem till oss igen ska han få ligga bredvid honom utanför stallet. Så dom tillsammans kan hålla koll på allt där nere. Det hade han velat.

Det gör så ont, älskar dej Intact!